Jag är en sådan där flicka som svettas mycket. Vilket kan vara väldigt besvärande ibland. På gymmet bryr jag mig verkligen inte för där SKA man svettas, men till vardags kan det vara jobbigt.
För det mesta så svettas jag bara i hårbotten men det är nog så jobbigt. Och till det är det ju inte så mycket som hjälper. Men när det gäller vanliga deodoranter så tycker jag nog att de flesta fungerat hyfsat bra på mig. Märker dock att effekten avtar, jag blir som "immun" tillslut.
Efter att jag blivit mer och mer medveten om vad jag använder för produkter, börjat tänka mer och mer ekologiskt, så ville jag inte längre använda dessa vanliga rexona, nivea osv. En vän till mig använder deodoranten från Rosenserien och tycker den är jättebra. Jag tycker dock att priset för den är lite väl i överkant....
Så jag letade runt på nätet och hittade den här. Rose Deo Crystal från Urtekram. Den har fått jättefina lovord och priset är riktigt överkomligt. Så det blir att prova den, jag återkommer med recension senare.
Hittade även en deodorantsten, någon som provat detta? Det kan bli nästa projekt...

Rose Deo från Urtekram innehåller naturligt mineralsalt som på naturligt vis hämmar utvecklingen av de bakterier som förorsakar lukt..Hudens svettprocesser kan därför fungera obehindrat så att kroppen kan föra ut avfallsämnena.

Har tvättat idag. Fick för mig att jag skulle mangla mina lakan. Pucko mig. Lakan till dubbelsäng är svårt att mangla.... och detta resulterade i att lakanet kärvade fast sig och att jag efter 20 minuters intensivt och svettigt slitandes fick inse att jag inte får loss lakanet själv. Det var bara att ringa fastighetsskötaren så de får komma hit imorgon och skruva ner skiten. Allt bara för att få loss mitt lakan.... Galet pinsamt!

Men det bjuder jag på ;-)

Kom nyss hem från en härlig promenad. Hösten är den absolut bästa årstid jag vet, alla vackra färger får det att sprudla i kroppen på mig.
Idag var inget undantag. Strålande sol, klarblå himmel och lövverk som sprakade i eldiga röda toner. Fantastiskt vackert!
Känner mig oerhört tacksam över det jag har, och att jag lever. Speciellt med tanke på vad som hände här i helgen, bara några hållplatser längre bort. Det är fruktansvärt, vart är världen på väg? R.I.P Elin.

Idag blir en dag fylld av sysslor på hemmaplan. Tvätt och städ och om tid/ork finnes så blir det även brödbak.
Imorgon kommer älskade mamms hit. På kvällen ska vi träffa upp mina två bröder och min svägerska för först middag på restaurang och sen ska vi till skandinavium och se Champions of rock. Ska bli riktigt roligt! På lördag blir det väl shopping för hela slanten, min mamma är ganska så duktig på det ;-)

Nu blir det kvalitetstid på balkongen en stund.

Jag fick en utmaning av älskade Vera för ett tag sen. Då mitt liv varit helt upp och ner så har jag totalt glömt bort den. Oouups.
Jag ska avslöja tio sanningar om mig själv. Hmmm.....

1. Jag är utbildad teckenspråk- och dövblindtolk. Utbildningen var dock något utav det mest rörigaste jag någonsin gjort och tolkning idag är för mig enbart förknippat med ångest. Det tog många år för mig att smälta irritationen över att utbilda mig till något och sen inte jobba som det. Även om jag har stor nytta av min kunskap i mitt älskade arbete med tidigt dövblinda. Här kan tilläggas att jag faktiskt älskar mitt arbete.

2. Jag är urkass på att komma ihåg födelsedagar. Men älskar er inte mindre för det.

3. Tyckte siameser var otroligt fula förr i tiden. Nu har jag två... och de är de absolut finaste katterna i hela världen.

4. Om jag fick välja mellan pest eller kolera... bli av med syn eller hörsel, då skulle jag lätt välja bort min hörsel. Att aldrig mer få sjunka ner i en bok, försvinna bort i dess ord skulle göra mig bitter. Jag är och kommer alltid vara en boknerd. Böcker är min eskapism.

5. Jag har bott på landet i många år och det är något jag aldrig kommer göra igen. Landet, skogen, tystnaden och ensamheten är inget för mig. Är inte ens säker på att hus är något för mig. Är nog en rotad lägenhetsmänniska.

6. Barn är det absolut bästa jag vet. Men jag vet inte om det är menat att jag ska ha några. Jag vill men är inte så säker på att det faktiskt blir så.

7. Jag har i hela mitt liv varit troende. På gud, andlighet, kärlekens makter osv... Men idag är jag ateist. Om det är som så att man måste tro, ja då tror jag på människan.

8. Har en inre längtan efter att få åka till USA (haha, jag vet!) och bila runt. En längtan jag hoppas blir verklighet.

9. Människor fascinerar mig. Att betrakta, läsa, känna på, lyssna på.... utvecklas med.

10. Ser alldeles för många fel hos mig själv och alldeles för få rätt.....


Ni som vill kan känna er utmanade. ;-)

"Cecilia, kan du inte spela den där låten från Trädgårdsdags?"

Så frågade mormor alltid. Hon älskade den låten. Nu heter den ju inte trädgårdsdags utan Ballade pour Adeline. Hon ville alltid höra mig spela den och jag var långt ifrån proffs på piano men det spelade ingen roll för henne. Hon älskade den och hon njöt av att höra mig spela.
Så idag, när den spelades i kyrkan som avskedlåt, då bröt jag ihop. Det är en sång som jag alltid kommer förknippa med henne.
Idag tog vi avsked i kyrkan. Det var en jättevacker ceremoni och minnesstunden efteråt var vacker likaså. Med många minnen, minnestal och goda skratt.
Men det är jobbigt att säga farväl. Det är tungt. Det är jobbigt att se sin familj vara så ledsna samtidigt som man har sin egna sorg. Det är jobbigt och det är konstigt när en människa som funnits i ditt liv sen du föddes helt plötsligt inte längre lever.
I minnestalet så pratade de om mormor när hon var ung, när hon var ungefär lika gammal som jag är idag. Vad jag hade velat känna henne då.

Men mormor jag är så tacksam för att jag fick äran att vara ditt barnbarn.
Älskar dig för evigt.

Överallt ser jag uppmaningar om att gilla läget. Att nu är SD inne i riksdagen och det är bara att gilla läget. Att vi ska gilla läget och hitta en väg att samarbeta med SD. Att vår statsminister ska samtala med Jimmie Åkesson för han verkar inte helt oresonlig. Att folk anser att våra partiledare är barnsliga för att de visar att de absolut inte vill ha något med SD att göra. Att vi ska gilla läget.

Gilla läget!?
Jag blir så förbannad! Jag kommer ALDRIG gilla läget! Och jag tycker det är stark av våra partiledare att visa tydligt att de inte vill samarbeta med SD, jag tycker att de då verkligen tar sitt ansvar och visar sin ståndpunkt. För skulle de göra det så är de inte annat än opportunister som sviker de 94,3 % i detta land som inte gillar läget, som inte vill ha ett främlingsfientligt parti i riksdagen.
Sverigedemokraterna går emot allt som jag värderar och tror på. Allt som som handlar om mänskliga rättigheter, jämställdhet, lika värde och välfärd.
Folk säger att det inte är ett nazistiskt parti. Tss.... Jimmie Åkesson var engagerad nazist på 90-talet och jag tror knappast han ändrat sina åsikter så drastiskt. Däremot har han förstått att nazister aldrig skulle komma med i riksdagen utan insett att han måste byta taktik. Precis som SDs talesman i Filipstad insett. Han visar hur smarta de är.



Jag har lagt det på hyllan!? Med andra ord så tar han inte avstånd från det, att lägga något på hyllan är ju att bara lägga det åt sidan ett tag.

Nej, jag kommer aldrig förstå detta och jag hoppas verkligen att våra politiker står enade i frågan om att inte samarbeta med SD och hittar en lösning som gör att jag och 94,3% av sveriges beolkning kan andas ut.
För här kan jag inte gilla läget, det handlar inte om att vi blivit tvingade att alla använda blåa gardiner eller att vi råkat köpa fel mjölk. Det handlar om vår framtid. Det handlar om främlingsfientlighet. Något jag aldrig kan gilla.
Aldrig.

Även om mitt hjärta är röd/grönt så kan jag överleva med en blå regering i fyra år till. Jag personligen överlever men jag vet många andra som förmodligen inte kommer göra det och jag vet också många som idag inte bara överlever utan lever väldigt gott, som kommer få det ännu bättre ställt. Till bekostnad på de som faktiskt knappt överlever.
Jag personligen kan överleva det även om det kommer göra ont i mig när jag ser de som blir drabbade. Jag kan överleva men det vete fan om jag kan leva med det...

Men något jag inte kan leva med så är det att Sverigedemokraterna numera sitter i Riksdagen. Jag förfäras över människors okunskap och obefintliga humanism och människosyn.
Jag är absolut inte stolt över att vara svensk idag.

Jag blir inspirerad av alla bloggar jag läser så nu ska även jag införa en utmaning till mig själv.
Jag är ett sockermonster och detta är verkligen något jag måste få bort. Så min utmaning, för resten av månaden, blir att inte äta något godis. What so ever.
Har det gått bra då september är slut så förlänger jag den till hela oktober också.
Alltså, inget mer smågodis, inga chips, ingen glass (detta blir tuffast, jag är en glassoman) ingen choklad.
Popcorn får jag lov att äta och sen blir det upp till mig själv att hitta andra alternativa vägar att dämpa suget på. Som frysta bär och kesella.

Hänger någon på?

Var och klippte av mig allt hår idag och tänkte fira till det extra genom att färga det riktigt intensivt rött, som jag älskar. Men... det är bara att inse, mitt hår fungerar inte med hemfärgning. Ska det bli riktigt rött så måste jag göra det hos frisören... för inte fan är det rött!?

Så skulle det se ut.

Så här blev det. Vart är det röda?

Men det är inte fy skam ändå. Jag trivs bra i riktigt mörkt brunt hår också, även om rött är att föredra.

Jag är inte speciellt politiskt engagerad. Jag har aldrig funnit det speciellt intressant. Men valtider drar alltid fram politikern i mig.
Jag blir så förbannad och besviken på de flesta politiker mestadels hela tiden. Jag blir alltid förbannad på människor som ljuger. Men något som gör mig ännu mer förbannad är självgoda egoister som har en framtidsdröm om ett sverige där vi alla skiter i varandra och enbart bryr oss om oss själva.
Jag har inget fett leverne. Jag tjänar verkligen inte pengar gräs. Jag har nyligen bytt ner mig till en etta för att kunna ha lite mer pengar över i månaden. Jag har ingen platt-tv, inga tv-spel, ingen iPhone, ingen ny dator, ingen bil och just nu inte ens en soffa. Jag har studieskulder, en katt som är sjuk och kostar mig mycket, dåliga tänder, inget fast arbete osv... Men jag lever rikt! Jag har det så bra jämfört med många andra, jag kan hjälpa andra! Och jag vill hjälpa andra, jag kommer göra det så länge jag klarar av att andas själv.
Men... vad händer den dagen då jag kanske inte längre får arbeta kvar eller då jag kanske blir sjuk. Som den här tjejens mamma blev, läs och förfaras säger jag bara. Det är för djävligt att det är tillåtet att behandla människor på detta viset. Länk till bloggen kommer här.

Innan man dömer och bestämmer sig för en åsikt så anser jag att det är viktigt att man ser till sig själv. Sätt dig in i situationen, byt plats med den som är drabbad. Vad hade du då velat att politikerna skulle göra för dig?
Avslutar inlägget med en film som säger mycket. Och med en uppmaning. Gå och rösta, och rösta rätt.

Vid den här tiden i månaden så börjar en period som inte är rolig. PMS monstret släpar sig in i mig och med sig har det godismonstret. Begäret av att stoppa något i munnen hela tiden överrumplar mig varje gång.
Jag är svullen och uppblåst, missnöjd och rastlös. Blir irriterad för ingenting och lipar åt allt.

Är det någon som har ett bra tips eller råd mot PMS besvär? De negativa tankarna tar över i min hjärna under den här månaden och det är skrämmande....

Hittade dock något gott igår ( i min jakt efter ngt att stoppa i munnen).
Lite frysta bär som får tina lite, blanda med ett par skedar kesella vanilj och njut.
Riktigt gott! Och det dämpade mitt sockersug ordentligt, just då iaf.....

MORGONEFFEKTIV!
Ett ord som stämmer bra in på mig. Har fått ringt massa samtal, packat upp alla mina kläder och sorterat tvätt på lite mer än en timme. Det är jobbigt att flytta, man inser att trots att man rensat och slängt massvis så har man ändå massvis med skit kvar, jag begriper det inte....
Men nu börjar det bli lite ordning i nya lyan iaf. Katterna har funnit sig till ro och jag älskar den. Jag trivs, jag myser och jag njuter.
Samtidigt känner jag en inre stress över att bli klar med den gamla lägenheten. Jag jobbar hela tiden numera och mitt i allt blir det begravning. Älskade, älskade mormor. Vet inte när jag ska hitta tiden att städa. Är ledig idag och har tvättid nu på förmiddagen, sen får jag ta mig bort till andra lägenheten och städa nått rum iaf. Har ju fortfarande massa saker kvar som Stadsmissionen ska hämta på onsdag. Efter det så blir det lättare att städa, jag hoppas det kommer gå undan.

Flytten gick väldigt smidigt. Jag har ju fan världens bästa vänner! Så otroligt gulliga och rara och jag fick absolut inte bära med min onda rygg så de gjorde allt åt mig.
Träning kommer det väl bli lite si och så med nu ett tag. Får se till att jag får ordentligt med vardagsmotion iaf.
Var ju hos ssk och vägde mig i torsdags. Precis som jag trodde.... jag hade gått upp 1,5 kg sen jag var där sist innan sommaren. SKIT! Men samtidigt var det väl väntat. Dels har jag inte fokuserat alls på min mat och ätande och dessutom börjat träna mer intensivt än förut så... jag kanske har fått en muskel eller två?
Nu har jag köpt mig en egen våg för att kunna följa mina framgångar tätare. (Ni ser hur jag skrev framgångar? Det kallas affirmation) Gäller bara att inte ställa sig på den varje dag....

Dags för mig att inviga nya tvättstugan. Ha en underbar dag!

Jag skall gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus, och vandra i vita nätter tills jag funnit min faders hus. Jag skall klappa sakta på porten, där ingen mer går ut, och jag skall sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.

Sov gott älskade mormor.

Nu slipper du lida mer.

Idag blev det verkligen rekordrekord för mig på gymmet. Jag pressar mig själv hela tiden och blir förvånad varenda gång över hur mycket jag faktiskt klarar av! Idag blev det bara konditionsträning.

Crosstrainer: 41,15 min = 7 km

Alltså.... 7 jävla kilometrar klarade jag av. Och i ett, för mig, högt tempo. Sist jag gjorde 40 minuter så hamnade jag på 6,33 km. Så det gick snabbare denna gången. Jag minns när jag slog rekord för längesedan, då gjorde jag 2,5 km på 20 eller om det var 25 minuter... I vilket fall så är det stor skillnad nu och det känns grymt! Jag bevisar ju för mig själv hela tiden att jag faktiskt klarar av det.

Sen fick jag åka iväg till Blå Stjärnan med Yoga för... sjuhundrafemtioelvte gången. Hon är så oursföljd den stackaren. Nu hade hon lyckats bryta av en klo väldigt långt in och det kan då bli infekterat och ibland behövs resterande av klon dras ut så att en ny kan växa ut. Så för att vara på den säkra sidan åkte jag in. Och vi hade tur denna gången! Klon får sitta kvar, det blir daglig sårtvätt och en antibiotika kur på 10 dagar. Så får vi hoppas på att det inte blir några följder utav det....

Nu ska jag bege mig ut på promenad. Måste upp till apoteket för att hämta ut medicinen till fröken.

Så har då helgen susat förbi. Det blev ingen träning för mig i helgen, åkte nämligen ner till Varberg igår för att få träffat alla mina bröder med respektive och barn. Det är sällan vi ses allihopa så det här var riktigt roligt! Min familj är något invecklad så jag ska inte gå in på det... låt säga att jag bara har halvsyskon, som man så "fint" kallar det, men för mig är de hela syskon. Har så alltid varit och kommer så alltid att vara.

Jag, mitt i smeten av familjen. En bror fattas dock, han var tvungen att jobba.

Håller ju på för fullt och släpar saker mellan mina lägenheter just nu. Men mitt diskbråck protesterar nu, jag har haft gräsligt ont i helgen och för första gången på länge har jag sovit uruselt bara för att jag vaknat av smärta så fort jag rört på mig. Så jag får försöka ta mig en vilodag idag, ingen idé att ta ut sig såpass mycket. Jag har som sagt en hel månad på mig att få ut alla sakerna. Och det är inte heller så mycket saker kvar, bara de stora möblerna och de tar vi ju på lördag.
Gymmet får det bli och det enbart. Kanske tar jag mig bort till Backaplan för att köpa lite spackel och en roller/pensel.

Ska till ssk för att väga mig på torsdag. Tror inte vågen kommer hamna på många minus.... Jag har tittat tillbaka en del på min viktminskning och jag inser att jag fokuserat mest på träning, jag behöver börja fokusera även på vad jag äter.
För träningen kan man inte klaga på! Jag tränar bra mer än vad många andra gör och I'm lovin it! haha. När jag får höra av min übersmla svägerska, som hela tiden måste röra på sig, att hon aldrig skulle klara av 30 minuter på crosstrainerna, ja då blir jag faktiskt stolt över mig själv.
Men maten... där finns mycket att bena i. Eftersom jag ser min flytt som en nystart så får jag kanske räkna in min mathållning i den nystarten också?
Det blir bra.

Nu kaffe!

Vad jag verkligen avskyr att jag satt mig i denna sits som jag sitter i. Jag talar om all min övervikt, såklart....
Var ute igår med några vänner, drack några öl och skakade rumpa. Jag är inte mycket för att studsa runt på dansgolv, har aldrig varit den tjejen men ibland kan det vara kul. Har jag tyckt.... numera känner jag mig mest felplacerad och jag får känslan av att om jag släpper loss så kommer alla titta på mig, på ett icke bra sätt. Nu kan det också tilläggas att vi var på Ada's. Den lokala slashaspuben där det är otroligt varierande människor i åldrar, kön, utseenden och ras. Ett sånt där ställe jag faktiskt gillar för just den saken skull. Där folk faktiskt inte bryr sig.

Men jag inser att jag har tappat bort mig själv i övervikten! Ju mer jag gick upp, ju mer försvann jag.
Förr var jag den där tjejen som pratade med allt och alla. När vi gick ut och festade så försvann jag oftast och mina vänner visste att jag skulle dyka upp till det stängde. Jag minns en gång då en kille sa till mig; "Fan, du ÄR verkligen ute för att ha roligt och inget annat!" Och ja, jag var alltid ute efter att ha roligt, inte för att ragga eller vara den snyggaste på stället, dansa sexigast osv. Jag var ute för att träffa folk och ha kul.
Men nu.... det är precis som om jag tappat alla mina sociala egenskaper. Jag vet inte längre hur man umgås med folk man inte känner sen tidigare.
Jennie, som var med igår, försöker alltid uppmuntra mig när vi är ute. Hon ser att jag stänger mig i någon slags blyghetsbubbla. För hon känner mig, hon vet att jag släppa loss. För med henne kan jag ju det, henne känner jag. Men jag känner mig bara fel, jag har blivit socialt handikappad.

Så, det är inte bara min övervikt jag måste jobba med. Jag måste verkligen jobba med mitt självförtroende och mig själv. Jag saknar den gamla Cilla.

I want her back....

Crosstrainer: 30 min och 18 sek = 5 km. (Jag är fan bäst!)


Nu ska jag fortsätta dra bort grejer till nya lägenheten.

Har nu påbörjat mitt projekt med att flytta. Fick nycklarna till nya lägenheten innan idag. Vera och Tommy kom och hjälpte mig bära några rundor och jag fick dit en hel del saker. Det här ska nog gå vägen.... sen har jag dock en massa som ska slängas. Önskar jag hade en container utanför dörren så man bara kunde kasta allt utan att behöva sortera. Nu har vi ju dessutom fått möss i källaren så anticimex kommer hit på tisdag. Allt som står i källaren ska iofs ändå kastas... men det är äckligt med råttskit överallt.
Nya lägenheten är så fin! Och den har balkong......

Min nya favoritplats....

Mitt vardagsrum/sovrumsfönster. Observera Veras fina upphängning av mina ljusstakar i taket... haha.