Vi pratade om vägskäl på jobbet idag. Om hur fort tiden går och hur man tror att man har all tid i världen och tror att man en dag ska vakna upp och så är livet så som man vill och alltid trott att det ska bli. Men vi vet ju alla att det inte fungerar så.
Tiden går i ett rasande tempo och helt plötsligt så står man vid ett vägskäl och man har ingen tid att vela längre. Man måste bestämma sig om hur livet kommer bli, låta sin framtid formas efter de förutsättningar man har idag.
I många fall så står jag vid det vägskälet nu. Jag har länge gått och sagt att jag kommer skaffa mig ett barn själv om mannen aldrig vill dyka upp. Jag klarar det, och ja... det tror jag fortfarande att jag gör men vill jag egentligen ha det så? Vill jag vara ensam om allt? Nej, det vill jag inte. Kanske är det på tiden att jag väljer att gå ner för den vägen som innebär att jag inte kommer skaffa barn? Jag borde kanske sluta drömma och vakna upp och se världen och verkligheten som den faktiskt är. Vakna upp och verkligen känna efter vad det är jag vill. Och då kanske det är lättare för mig att börja leva och inte bara överleva....
Har länge skjutit levandet åt sidan för bara överlevandet. Men jag vill inte springa omkring här i världen som en kvinna som aldrig känner annat än sorg, ledsamhet och ensamhet. Jag har behov och jag måste vakna upp och få dem tillfredställda! Jag måste leva!!
Överlevandet är jag proffs på, levandet vet jag knappt längre hur man hanterar....
