Jag har världens bästa jobb. Det är underhållande, det är fartfyllt, roligt, ledsamt, energitagande och givande till max. Vissa dagar går jag hem helt slut i kroppen, andra dagar går jag hem upprymd av glädje och lycka.
Jag älskar mitt jobb och de jag jobbar med. Individer som kryper sig längre och längre in i hjärtat på mig och jag kan komma på mig själv med att sakna dem när jag varit borta ett tag.
Som sagt, jag älskar mitt jobb men jag orkar inte mer.
Brukarfokus finns inte längre. Den enda fokus som finns är ekonomi.

På min arbetsplats har vi just nu en extremt infekterad och pågående debatt om vårt schema. Vår chef kom in som ny i höstas och sa att våra långa arbetspass kommer försvinna. Det är mycket som inte fungerar på min arbetsplats men något som faktiskt fungerar är schemat, det är något vi alla trivs med och mår bra av. Personal som boende.
Men långa pass kostar pengar. Och det måste sparas.
Att lyssna på oss som jobbar med dessa individer gör man inte, att höra vad vi har att säga, att lyssna på vår erfarenhet och vår vetskap går inte. Det viftas bort och man hänvisar hela tiden till statistik. Vi vet att kontinuitet skapar stabilitet och trygghet, vi vet att många personalbyten skapar kaos och otrygghet. Men det lyssnas inte på.Gör vad ni vill men rör inte våra långa pass, det är den enda tiden på veckan då det faktiskt är lugnt på huset. Då våra boende vet vilka tre personer som är med dem hela dagen. Från morgon till kväll. Man kan bestämma att göra något på eftermiddagen för de behöver inte oroa sig om tiden, det vet att jag finns kvar där då också, jag ska inte gå hem vid fyra.

Jag går omkring på mitt arbete med en konstant känsla av otillräcklighet i kroppen. Vet ni vad det gör för ens självförtroende och självkänsla? Vet ni hur ont det gör i mig när jag går hem efter en arbetsdag där jag inte hunnit spela fia eller göra det där andra som vi pratat om att göra? Något så simpelt som att måla naglarna eller locka håret? Sitta ner en stund tillsammans i lägenheten och prata eller titta på tv? Skoja, busa och kittlas?
Att behöva säga nej för att jag måste frosta av frysen, laga mat, mäta temperaturer, beställa mat, städa toaletter, städa utrymmen, tvätta sängkläder, svara i telefon, fixa in vikarier, sitta med mitt schema, diffa mitt schema, göra alla mina andra ansvarsområden, dokumentera och även hinna gå på toaletten. Och hela tiden läggs mer och mer uppgifter på oss personal.
Jag blev känslomässigt utbränd för snart ett år sen. Detta är en utav anledningarna.

Var är livskvaliteten i det?
När ska människor få vara värda att vara människor fullt ut?