Eller så är det helt enkelt en åldersnojja som jag tidgare misstänkt. Min första riktiga åldersnojja. Wow.
Att man bara kan se ner på sig själv så mycket som jag kan. Och vara så kall och neutral i tanken: "Ja men det är väl klart...."
Nej, det får bli en långpromenad utmed havet i min älskade barndomstad Varberg, det rensar säkert skallen.
Jag vill leva, inte bara överleva....






