Jag har varit hemma i Varberg i helgen och hälsat på syskon och firat födelsedagar. Har hunnit med att träffa ALLA mina bröder!
Min sjukskrivning och utmattningsdepression har fått mig att fundera mycket över många saker. Bland annat insåg jag hur arg, besviken och sårad jag fortfarande är över pappas svek. Och hur ledsen jag är för att kontakten med mina bröder på hans sida och deras familjer är så dålig. Men även om jag inte kan ändra vår far så kan jag göra allt för att ändra vår relation, vi syskon. Så vi har alla pratat och ältat. En han tänker som jag, en annan bryr sig inte så mycket utan håller kontakten själv, den tredje är väldigt förstående och ser saken ur annat perspektiv eftersom vår pappa aldrig haft en familjär relation till sin far osv.
Det har varit så skönt att träffas och få prata. Jag älskar mina bröder över allt annat och jag tror att ökad kontakt med dem, mer delaktighet i deras liv och familjer kommer hela mig på ett sätt. Jag får en bit av pappa och en liten kompensation, plus en hel drös med underbara människor att träffa!

Igår så firade vi min ena brors 45 års dag. På kalaset dyker mammas bästa väninna från Varberg upp och överraskar oss! Jag blev så himla glad då jag inte träffat henne på över sju år. Sist vi sågs var på min systers begravning.... Hon berättade att efter Ingalill dog så gick hon ner i ett svart hål och vart helt utslagen. Hon klarade inte av att ha kontakt med oss då hon blev så påmind om Ia och allt smärtsamt. Hon var sjukskriven i SEX ÅR! Men har nu äntligen kommit tillbaka. Vi pratade länge och väl, hon gav mig en massa tips om hur jag ska kunna varva ner i vardagen och hitta stabilitet. Denna fantastiska kvinna... hon har alltid varit min andra mamma.
Trots att jag hade en helt urlakad dag igår, kom inte upp ur sängen på morgonen. Jag var helt väck! Det var längesedan jag hade en så trött dag... men trots det så fick alla fina samtal, alla fina människor och all den kärleken vi känner för varandra mig att orka. Men på kvällen när det var dags att sova så var det lögn... jag kunde inte. Låg och vred mig i sängen till halv tre, då gick jag tillslut upp och tog mig en lugnande tablett. Trots detta så sov jag urkasst resten av natten och idag har jag varit som en zombie. Ingen ork, ingen fokusering, ingen koncentration. Går inte beskriva det mer än att man är som en levande död.

Sitter dock med en stor tacksamhet i bröstet och känner väldig glädje och kärlek till livet och min familj.