Det här är sista veckan i resten utav mitt liv då jag kan äta som jag gjort. På måndag ska jag börja leva på flytande föda, skall göra så i tre veckor sen är det dags för operation. Jag är peppad och ser fram emot detta. Flytet kommer bli jobbigt men samtidigt så vet jag inom mig att det är den absolut sista gången jag utsätter mig för något sådant. Jag ska bli frisk och "normal".
Det är sjukt vilka konstiga bilder och tankar vi överviktiga har. Jag vet att många säger att det är insidan som räknas, och ja i längden är det säkerligen så. Men det man ser först och främst är utsidan. Och det är inte ofta man får höra fina saker om den. Absolut inte från mig själv, haha. Men jag vet ju med mig själv att jag blivit mer folkskygg, jag drar mig undan och är inte alls lika förtjust i att gå ut på krogen längre. Kan väl iofs ha med åldern också att göra... men det är inte kul att vara ute på krogen och de enda uppskattande blickarna du får är ifrån (ursäkta mitt uttalande nu, inte alls min mening att verka rasistisk) män från länder under ekvatorn där det anses vackert med stora kvinnor, och här dregglar de över dig så du knappt ens vågar svepa med blicken åt deras håll. För så fort du vänder dig ditåt så tar de det som en invit. När jag vänligt, men bestämt, tackat nej för sjunde gången så har jag faktiskt fått höra att jag borde inte vara så kräsen med tanke på hur jag ser ut. Att jag ska vara glad för att det finns de som gillat feta kvinnor. Jo, jag har fått höra det, på riktigt. Och de förstår ändå inte utan när du ska gå hem så står de utanför och väntar. Obehagligt.
Likaså har jag fått höra av tjejer som förmodligen blir osäkra och medlidsamma för min skull, hur söt jag är. Med en väldigt "naaaawww... men kolla vad söt hon är" ton.
Okej, jag är fet men jag är inte utvecklingsstörd!
Vi människor är ytliga och jag längtar efter att slippa fördomar. Och då även slippa mina egna... och ja, jag vet att mycket sitter i huvudet och det jobbar jag också med.

Hittade ett roligt ställe på nätet där jag kunde göra en modell av hur jag ser ut nu och hur målet kommer se ut. Nu stämmer absolut inte allt men man kan få ett hum iaf.

Jag nu.

Förhoppningsvis i mål.

5 april blir alltså min operationsdag. Min andra födelsedag. Jag börjar bli smått nervös och orolig och det är många tankar som surrar i huvudet. Men framförallt ser jag fram emot att få starta mitt nya lättare liv.
Och just nu längtar jag efter gymmet... jävla hosta ge med dig!