Vinterkräksjukan drog mig faktiskt ner på 80-talet viktmässigt men efter att ha fått i mig mat och börjat fungera som en normal människa igen så steg det talet; så idag på min månadsinvägning så hamnade jag på 91 kg, rätt och slätt. Vilket innebär att jag den senaste månaden faktiskt gått ner 4 kg. Måttmässigt låg jag på ungefär det samma som sist, förutom en del centimetrar på ben och armar.
Jag börjar noja loss lite om att jag inte kommer gå ner all de kilona jag vill, har någonstans i min hjärna fått för mig att på årsdagen av min operation så kommer jag sen stå still. (Bara för att alla läkare säger att man går ner första året och sen stabiliserar man sig, ser man till verkligheten så fortsätter många människor att gå ner) Eftersom min viktnedgång faktiskt varit ganska så lagom (läs långsam, för det är det jag egentligen tänker, pucko mig) så kanske jag kommer fortsätta att gå ner. Lite hela tiden. För så har det varit, hela tiden.
Många som ser mig nu anser att jag inte behöver gå ner mer, för det är svårt att se på mig att jag faktiskt väger 91 kg. Jag är lång, 174 cm, och det är väldigt jämt fördelat på min kropp. Så när jag talat om att jag vägt närmare 140 kg så tror folk inte det, för de har inte sett det på mig.
Men jag lider fortfarande av fetma enligt BMI tabellen. Enligt den behöver jag gå ner 19 kg till för att bli normalviktig. (fast jag är så jävla viktig ändå ;P)

Jag minns för många år sen när jag vägde 88 kg. Jag var så nöjd och tillfreds med mig själv. 88 kg... det är bara 3 kg kvar sen är jag där!
Mitt mål är satt på 80 kg. Jag är ingen liten tjej, har aldrig varit och kommer aldrig bli. Så 80 kg känns rimligt till min längd, jag drömmer inte orealistiskt. Sen allt under 80... det blir en fin bonus :-)

Jag vet att jag hela mitt liv sett mig själv som tjock. Och det är ju det som det handlar om, hur jag sett på mig själv. Man ser sig själv som så mycket tjockare och fetare än alla andra och tillslut ger man upp, man ger efter och man blir tillslut tjockare än alla andra. För inte fan har jag varit tjock! Jag ser det ju nu. Men då, i min hjärna... då var jag tjock.
Så tankens makt är fruktansvärd egentligen. Den är så stark! Men tänk då hur mycket den hjälper nu, i min kamp mot fetman.

Jag blir själv lite konfunderad faktiskt... vet inte om jag har skev kroppsuppfattning (jo det har jag, det vet jag egentligen) eller om jag inte begriper det där med storlekar på kläder (näe det gör jag egentligen inte heller) men att någon som väger 91 kg kan ha byxor i stl 44 och tröjor i stl 40/42 är för mig en gåta... men uppenbarligen så är det så, kolla i min garderob :-)