Vid halv tio låg jag fortfarande kvar i sängen och kroppen värkte av trötthet. Mina ögon vägrade öppnas. Då pep det till i telefonen och nyfikenheten tog över. Det var Stefan som ville träna. Först tänkte jag svara nej eftersom jag var så trött men... sagt och gjort, en timme senare möttes vi på gymmet.
Det blev 50 minuters styrka idag, kondition hade jag ingen ork kvar till. Men jag tog mig iväg iaf och det är det som räknas.

Har insett att jag får ont i kroppen av ordet "måste". Och jag har en jeflans massa måsten hela tiden.... jag MÅSTE träna 5-6 dagar i veckan, jag MÅSTE träffa kompisar, jag MÅSTE städa, jag MÅSTE ut och gå, jag MÅSTE laga mat, jag MÅSTE hålla skenet upp och vara pigg osv... Nu vet jag att jag "måste" lägga av med alla dessa måsten, jag SKA lyssna på mig själv och göra det min kropp säger till mig att göra. Inte det min hjärna säger.

Är rädd för att verka allt för negativ hela tiden och att folk ska tröttna på min trötthet och nedåtgående spiral. Jag vill vara pigg och glad! Jag vill kunna säga att jag gjort en himlans massa saker på min semester. Jag kommer på mig själv med att försöka le lite glättigt men inser också hur falskt det är. Jag orkar inte. Och då kommer rädslan av att vara en tyngd, en tråkboll, en negativ grå sak som ingen orkar med. Och vips, så kom ångesten!

Jag är så trött på att vara trött!!