Idag kom min gamla enhetschef hit till jobbet och hälsade på. Hon är numera områdeschef där jag jobbar, alltså chef över min chef. Men just denna veckan är hon vår chef eftersom det fortfarande är semestertider.
Hon är en underbar människa och jag är så otroligt glad för att få jobba under henne igen. När hon fick syn på mig tappade hon nästan hakan och sa att det knappt gick att känna igen mig. Hon har inte träffat mig sen i maj så det är ju några kilons skillnad.
Hon tror verkligen på mig och vill att jag ska vidarutvecklas. Det var hon som introducerade mig för den här utbildningen jag nu ska börja på, hon puschade mig att söka den. Och för att jag verkligen ska komma in så har hon gjort allt i sin makt för att hjälpa mig. Denna fantastiska människa har alltså skickat ett rekommendationsbrev till skolan! Jag fick brevet själv idag och det är inte annat än att tårarna faktiskt kommer fram....

"... Cecilia har under åren visat stor kunskap och förståelse för att arbeta med personer med funktionsnedsättning. Hon har mitt största förtroende för att kunna tillgodogöra sig en vidareutbildning och dessutom använda den på bästa sätt i sitt arbete. Med den självklara ödmjukhet Cecilia har för brukarna och respekt för sina arbetskamrater skulle hon kunna ha ett ansvar för utveckling av det pedagogiska arbete på sin arbetsplats...."

Bara ett utdrag men ni fattar va? Jag blir så jävla stolt över mig själv och så glad för att jag har folk som verkligen tror på mig. Och jag känner hela tiden att jag verkligen gjort rätt yrkesval...