På senaste tiden så har jag börjat fundera mer och mer på om jag verkligen är på rätt jobb. Eller... det är egentligen fel formulering för jag älskar mitt arbete och jag får underbara guldstunder utav ren och skär lycka emellanåt men det är också extremt psykiskt utmattande. Och det börjar verkligen kännas i mig nu. Jag är inte bara trött, jag är utmattad. Konstant huvudvärk, mycket gråt och ingen som helst ork till att fixa här hemma.
Plus att jag vill ha ut vissa saker av mitt liv och mitt nuvarande arbete sätter stopp för en del utav de planerna. Lönen suger sämre än en överfull dammsugare, arbetstiderna är nästan värre än lönen....
Den sista tiden så har jag funderat på att åka till USA och bila runt, eller iaf resa runt ett tag. Jag är sugen på västkusten. San Fransisco, Los Angeles, Las Vegas osv. Men för att kunna komma iväg på ngt sådant så bör man kunna spara pengar och med den lönen jag har nu så klarar jag inte spara så mkt i månaden. Jag har så jag klarar mig men that's it. Så då får jag väl kanske byta ner mig i lägenhet, men då får det bli till en etta eftersom de flesta tvåorna i detta området är dyrare än min trea. (Bor billigt för att bo i en trea). En etta... vid 33 års ålder? Njae.... det lockar inte så mycket.
Sen anledningn nr 2 är den stora anledningen till att jag funderar på jobbyte. Jag vill så gärna ha barn. Och jag är singel. Vilket inte är några problem för jag vet att jag klarar detta ensam MEN jag kan inte jobba kvällar och helger om jag ensam ska ta hand om ett barn. Så där sätter jobbet en käpp i mitt hjul, mitt biologiska hjul ;-) Och om jag ska skaffa barn så kan jag inte gärna bo i en etta?
Så jag får väl ge mig ut och hitta den stora kärleken? Ja, var finns han? Jag vet inte ens om jag tror på att han finns längre och om han gör det så vill jag inte gå och vänta på att det ska ske innan jag kan förverkliga det som hela min kropp längtar efter.

Det känns som om jag står vid ett vägskäl och inte vet vilken väg jag ska ta.
Tips, någon?