Vi har diskuterat en hel del religion och evolution på jobbet de här dagarna som varit. Det jobbar några hos oss som är medlemmar i Jehovas vittnen och två av mina arbetskamrater hamnade i en hetsig diskussion om huruvida evolutionen har funnits eller ej. Tjejen som är med i Jehovas hävdar ju bestämt att den aldrig funnits, att gud har skapat allting. Att det omöjligen kan vara en slump att jorden kom till och att vi finns här idag. Hon tog med sig en tidning, vakttornet, där det fanns en massa artiklar som sade sig motsäga evolutionen. Jag läste tidningen och tanken slog mig hur lika vi tänker, fast ändå olika....
Jehovas anser att jorden ligger där den ligger för att gud har skapat allt för vår skull, han har alltså valt att lägga jorden där den ligger med det exakta avståndet till solen och månen, så det blir rätt syre och rätt atmosfär för oss människor att leva i. Han har skapat allt detta för vår skull, för allt levandes skull.
Jag anser däremot att vi människor existerar tack vare att jorden ligger där den ligger. Hade den legat på en annan plats i solsystemet så hade vi inte funnits.
Ser ni likheten i tänkandet fanns ändå den gigantiska skillnaden?

Det här är ganska jobbigt för mig med tanke på hur många år som jag faktiskt varit troende. I 32 år utav mitt snart 34 åriga liv har jag trott på gud/en högre makt. Även om jag de sista åren mer och mer övergick till att bli agnostiker så har det alltid lutat mer åt "tro" hållet. Jag har alltid velat tro, jag har alltid behövt tro.
Jag kan känna mig tom idag på det sättet. Jag har inte den tron kvar och det är tomt. För tron inhyser ett slags hopp. Hopp om att man inte är ensam, att man är älskad. För jag vet hur underbart det kan vara att stå i kyrkan och uppfyllas av "den helige ande". Att bli frälst. Att känna hur alla problem, alla svarta och svåra tankar bara rinner av en. Att man är i gemenskap, man är någon, man betyder något. Man blir helad. Jag vet att folk upplever den känslan, jag har själv upplevt den.
Skillnaden idag är väl den att jag istället för att tro på en högre makt så tror jag på människan. När många människor hyllar något gemensamt, bygger upp en stämmning så bildas en energi. Den energin är det som blir frälsning.
Du kan uppleva precis samma sak på en riktigt bra konsert. Man är många människor på samma plats som tycker som du, som hyllar samma som du. Visst blir det en rejäl stämmning och energi utav det!? Återigen handlar det om att höra till, att vara någon, att finna gemenskap.
Jag tror idag att vi inte behöver en gud för det, vi kan hitta gemenskap i varandra ändå.

Att hitta frälsning handlar om att tro på något. Där vänder sig många till en högre makt, gud, Jehova, Allah osv....
Jag önskar att mer människor skulle våga tro på sig själva, människan, istället och förstå att det faktiskt räcker med det. Vi räcker.

Men jag respekterar folk som tror på gud.
Jag tror ju också. På oss.