Jag är en sådan där som tänker mycket. Ibland kanske för mycket. Speciellt nu.
Jag känner att jag är inne i en förändring. Mitt liv, och framförallt jag, förändras. Har funderat mycket på hur mitt liv ser ut, hur det tett sig, hur jag hade trott och tänkt att det skulle te sig, mönster i livet, mönster i mitt beteende. Så mycket fel och konstiga saker jag gjort... men jag är bara människa och någonstans så vill jag nog tro att det var mening med allt. En mening jag själv format med åren.
Har alltid ansett att skylla på misslyckad fadersfigur som orsak till framtida misslyckade förhållanden har varit ren bullshit. Men jag måste erkänna, det är nog fan inte så mycket bullshit egentligen. Jag har ju tyckt att jag haft världens bästa pappa men.... jag får nog slå upp mina gröna och inse att det faktiskt inte är så.

Här skrev jag egentligen världens längsta inlägg om min pappa och vår relation. Men jag valde att radera. Jag skrev orden mest för mig själv, och jag insåg. Jag såg vad felet är. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra just nu, för jag är för känslomässig för att konfrontera honom då jag vet att det sårar honom.
Ni ser vem som är föräldern i vår relation va?