Jag har tagit ett ganska så stort steg i min viktkamp. Några av er vet att jag sökt hjälp för min fetma (ordet klingar illa men det är det jag lider av, fetma) och idag var jag hos mottagningen och tog prover. Nu ska mitt fall bara tas upp med kirurger och läkarna från obesitasmottagningen sen bestäms det om huruvida jag blir godkänd för operation eller inte. Jag har tänkt länge på detta och det är inget lättvindigt beslut från min sida. Jag har vägt fördelar och nackdelar mot varandra. Jag har provat allt, gjort allt rätt, hell no... GÖR allt rätt, tränar mycket, utmanar mig själv hela tiden och jag står bara still viktmässigt.
Sjuksköterskan sa idag, återigen, att det kan vara gräsligt svårt att gå ner i vikt med min sjukdom. Men det är inget jag vill använda som ngn ursäkt till att jag inte går ner, jag är inte riktigt den där människan som vill sätta mig i en offerroll. Men man kan ju se faktan.
På 1½ år, då jag sökte hjälp första gången, så har jag tappat 12 kg. That's it. Det är extremt frustrerande! Det här äter upp mig, viktnedgång har blivit en extremt stor del av mitt liv och om det inte händer något så kommer detta förtära mig, äta upp mig långsamt innifrån.

Jag vill så jävla gärna klara av detta själv så att ta detta steget kändes som ett nederlag för mig. Men nu tror jag att OP är det som är rätt väg för mig. Alla pratar om allt man inte kommer kunna äta efter op, dumpning, allt som kan gå fel osv... men vad är viktigast?
Att kunna äta en kebabtallrik med pommes och fet sås ELLER att må bra fysiskt och psykiskt?
Att svulla ostbågar ELLER att må bra fysiskt och psykiskt?

Om det nu är som så att jag kanske inte kommer klara av att äta vissa saker osv så tar jag den risken, för det här är en så stor del av mitt liv och jag vill inte leva såhär.
Även här har vi vägskälet..... men här vet jag åt vilket håll jag ska gå.

Jag har provat, gjort ALLT som står i min makt för att klara detta själv.
Jag tar verkligen inte den enkla vägen ut. Jag vet att operation innebär en kamp den också, kamp och förändring av mitt leverne. Men förändringen gör jag hela tiden, jag är förberedd på allt som komma skall.
Jag klarar inte detta själv. Nu har jag tagit hjälp. Jag är övertygad om att det kommer bli bra.