Jag är väldigt duktig på att framhäva vad jag INTE kan, vad jag INTE klarar av osv. Jag bygger stora murar och hinder som jag sen anser är omöjliga att ta sig förbi. Men idag krossade jag ett hinder. SMASH!
Har länge, som några av er vet, velat börja jogga/löpa/springa. Dels för att det ser så satans skönt ut och för att det är något jag aldrig gjort förut och sen.... för att jag vill. Jag vill vara en joggare/löpare/springare. Testade för lite mer än ett år sen, självklart då mitt diskbråck var som värst, och dessutom på asfalt. Det gjorde snoront och jag gav upp. Har hela tiden gått och sagt att jag inte klarar jogga tack vare mitt diskbråck osv....
Men! Idag på gymmet gjorde jag det, på löpbandet. Älskade systrami har börjat springa på löpbandet och jag blev inspirerad. Men då jag aldrig gjort det förut så tog jag det lugnt, får öka på det med tiden för helvete vilken adrenalinkick jag fick!!!!

Började med att gå i några minuter som uppvärmning. Sen sprang jag 100 meter, gick 200 meter, sprang 100, gick 200, sprang 100, gick 200, ökade upp och sprang 150 meter osv...
Höll på sammanlagt 25 minuter, det blev 2,5 km. Varav jogg 1 km och promenad 1,5 km.
För mig är detta gigantiskt! Ett jättesteg och ett enormt hinder som jag bara... dödade. HA! In your face, diskbråck!
Träning gör susen. Träning och tålamod is da shit.

Dagens träning:

Crosstrainer: 4,75 km = 30 minuter
Jogg: 1 km
Rask promenad: 1,5 km

Tack älskade Veronyca, du är min ledstjärna och min pepp!