"Cecilia, kan du inte spela den där låten från Trädgårdsdags?"

Så frågade mormor alltid. Hon älskade den låten. Nu heter den ju inte trädgårdsdags utan Ballade pour Adeline. Hon ville alltid höra mig spela den och jag var långt ifrån proffs på piano men det spelade ingen roll för henne. Hon älskade den och hon njöt av att höra mig spela.
Så idag, när den spelades i kyrkan som avskedlåt, då bröt jag ihop. Det är en sång som jag alltid kommer förknippa med henne.
Idag tog vi avsked i kyrkan. Det var en jättevacker ceremoni och minnesstunden efteråt var vacker likaså. Med många minnen, minnestal och goda skratt.
Men det är jobbigt att säga farväl. Det är tungt. Det är jobbigt att se sin familj vara så ledsna samtidigt som man har sin egna sorg. Det är jobbigt och det är konstigt när en människa som funnits i ditt liv sen du föddes helt plötsligt inte längre lever.
I minnestalet så pratade de om mormor när hon var ung, när hon var ungefär lika gammal som jag är idag. Vad jag hade velat känna henne då.

Men mormor jag är så tacksam för att jag fick äran att vara ditt barnbarn.
Älskar dig för evigt.